Den lysande skogen

Den lysande skogen


En natt, när alla sov som djupast, hade trädet plötsligt stått där. Det påminde om ett stort vackert slott som var invirat i tusentals glittrande slingerväxter. Grenarna var tjocka som trollben och sträckte sig åt alla håll som överhuvudtaget var möjligt. Mitt på trädets stam uppenbarade sig en glänsande kopparport. Där hängde en stor gyllene klocka som hade en klang som kunde locka till sig skogens vackraste varelser. Fuktig mossa hade växt ut och lagt sig som en inbjudande bädd på marken kring stammen. Varje morgon fylldes mossan med klar och frisk dagg. Runt bädden låg en spegelblank sjö, med de vackraste blommor som någonsin skådats.

Skogen var tyst och kall, alla hade somnat in sedan länge. Långt, långt bort, bortom all tystnad lyste det upp. Det lyste starkare och starkare. Värmen som ljuset förde med sig var så intensiv att växterna på den nattkalla marken vaknade upp, bugade och log. Detta hörde inte till ovanligheterna. Alltsedan det stora trädet i skogens kärna hade kommit till, skedde detta varje natt. Löven på träden började sakta röra sig, det ena efter det andra. Alla ville se. Ett dovt mummel bröt ut och övergick så småningom till livliga konversationer mellan skogens invånare.
”Vad är det nu som ska hända?”, sa en grönspräcklig regnblomma med dagg i ögonen.
”Igår natt skedde det fantastiska saker. Jag hade precis varit ute på min nattliga promenad när jag hörde viskande röster, det lät som sång”, sa ett stort, gammalt mossigt träd med knarrig röst. ”Sång! Förstår ni inte vad det betyder?”
”Att det alltid ska vara så här, varje natt, jag behöver min skönhetssömn, vad skulle jag göra utan den?”, sa en guldglimmande blomma, som hette Gulstorm.

Plötsligt började lövkronan på ett av träden att frusta och spotta, fyra nyfikna ögon tittade fram bland de nyvakna växterna.
”Var det någon som sa sång?”, sa en liten varelse med stora spetsiga öron och kort oregerligt hår. ”Säg det nu! Var det någon som hade hört sång, säg!”
”Sch, Noa, lugna ner dig”, sa en flicka som inte var längre än en halvmeter. Håret var flygande rött, näsan pekade upp som en vildsint strut och hennes ögon var stora och blå. På huvudet hade hon en stor röd spetsig mössa med glittrande stenar.
”Men jag älskar ju sång, det vet du ju, Yra!”, sa Noa.
De svingade sig ner från grenarna och Yra skuttade mot det stora vackra trädet som alla pratade om, hennes klänning var alldeles för lång så hon snubblade. Noa ilade efter och pep till: ”Hur gick det, Yra, hur gick det?”
”Det är ingen fara med mig”, sa Yra och log. ”Nu tycker jag att vi beger oss hemåt, Ängla är säkert orolig, du vet ju hur hon blir.”
”Kan vi inte sjunga lite först, snälla”, sa Noa.
” Kom nu Noa, Ängla kan sjunga för dig. Hon är tokig i sin röst”, sa Yra och fnissade.
”Ja, det är hon faktiskt, faktiskt är hon det”, sa Noa förtjust.
Yra tog tag om Noas arm och drog med honom hemåt. De kom fram till den spegelblanka sjön och Noa stannande till.
”Får jag titta på min spegelbild, snälla får jag det?”, sa Noa och tog ett raskt skutt mot sjökanten. Han tittade ner i det stilla vattnet, det var som om han tittade i en spegel. Han såg ut som en liten vacker trollprins. Han hade på sig en lång särk med sirliga silverbroderier och ett bälte kring midjan. Hans ögon var lika stora och bruna som ett par kastanjefrukter. Noa började göra underliga grimaser. Spegelbilden följde med i varje rörelse, men plötsligt försvann den. Efter ett tag kom den tillbaka. Noa stod sedan förundrad och såg på när hans spegelbild irrade omkring på vattenytan. När den hade försvunnit återigen, tappade Noa intresset.

”Yra, varför är sjön alltid så blank?”, frågade Noa.
”Därför att i sjön bor Vinden som aldrig susar”, sa Yra. Skogen ekade av tystnad, allt var stilla.
”Vinden som aldrig susar, vem är det?”, sa Noa.
” Du förstår Noa, det finns ingenting i världen som kan beskriva Vinden, hon var den som styrde över allt i skogen. Men nu gör hon inte det längre”, sa Yra.
”Varför inte?”, Sa Noa.
”Fråga inte så mycket, Noa”, sa Yra. ”Nu måste vi gå hem, tänk på stackars Ängla, hon har väl säkert slitit av sig sina vingar av oro.”
”Menar du det, menar du verkligen det!”, sa Noa snyftande. ”Har hon inga vingar nu?”.
”Jo, förlåt, det vara bara något som flög ur mig!”, sa Yra.
”Flög ur! Vad var det som flög ur? Jag ser inget.”, sa Noa.
När Yra och Noa gick med sina bara fötter över den fuktiga mossan, för att komma fram till den glänsande kopparporten, glittrade det som av silver, för varje steg hördes små klockor ringa. Till slut var de framme vid porten, Noa tog sats och hoppade. Han fick tag i den stora gyllene klockan som satt på porten, tog ett fast grepp och svingade sig fram och tillbaka. Ljudet som kom ur klockan var himmelskt. Från ingenstans kom tusentals lysande, glänsande insektsliknande varelser, de var inte större än att de fick plats i Noas lilla hand. Den ena var vackrare än den andra. De bildade en svävande ring runt Yra och Noa för att i nästa ögonblick vara borta. Kopparporten öppnades och inifrån lyste det av värme, väggarna skimrade av guld. En liten, liten ängel flög rak emot dem, trots den späda kroppen såg hennes vingar ut att tillhöra en jätte. Hon var klädd i vitt och hade kortbyxor med spets nertill. Hennes skor var lika stora som fjärilskroppar. Håret var silverfärgat och såg ut att leva ett eget liv.
”Förlåt att vi kommer så sent”, sa Yra. ”Du förstår att det var så spännande i skogen ikväll, jag och Noa satt i ett träd och skulle fånga trollhattar, när vi hörde att de hade hört sång härifrån, är det du som har sjungit igen?”
Ängla blev röd som ett nymoget höstäpple i ansiktet.
”Kanske det”, sa Ängla. ”Får jag inte sjunga? Är det en ängels dom att aldrig få sjunga, säg?”
”Nej, det var inte så jag menade, Ängla”, sa Yra. ”Nu glömmer vi det här.”
”Jag är hungrig, väldigt, otroligt hungrig”, sa Noa.
Noa gick in i matrummet. Doften av stekta nattdruvor och stormblommor, och en massa andra himmelska dofter, spred sig ända ut i grenspetsarna. Ängla hade bakat fantastiska kakor av alla de slag, stora, runda, knastriga, syrliga, blommiga, ja allt hon kunde komma på. De låg i prydliga rader på borden som stod huller om buller i rummet. Rummet var nerdammat med rosenmjöl. Noa fyllde sin famn med så många olika sorters kakor han kunde hitta. Han klättrade upp på en stor röd stol som stod i mitten av rummet. Precis när han hade satt sig till rätta, började stolen att skaka, och hosta upp något rosaaktigt: ”Allt detta mjöl håller på att göra mig galen, kan hon aldrig sluta baka?” ”Jag får mjölsnuva, hon har hållit på så här i timtal, och aldrig blir hon färdig”, fortsatte han.
”Ta ett djupt andetag, så blir det säkert bra”, sa Ängla som precis hade flugit in i rummet. Stolen andades in och blåste sedan ut så ljudligt han bara kunde. Han blåste så hårt att Noa ramlade ner på trägolvet, följd av alla kakorna, som trillade ner på hans huvud, en efter en. ”Pling, tjong, ka-kling”, lät det.
”Aj!”, skrek Noa
”Varför känns kakorna så konstiga, och konstigt låter de också, ja väldigt konstigt?”, sa Noa.
”Vad pratar du om?”, sa Ängla. ”Kakorna låter helt och hållet som kakor ska göra”.
Ängla började vifta med vingarna och flög snabbt upp i luften. Hon flög så snabbt att hon inte märkte att hon närmade sig taket, och ljuskronan som hängde ovanför henne, ”tjing”, lät det när hon slog i huvudet. Hon se[Unp1] gnade ner från taket och landade mitt på ett av borden. Rakt i en hög med nygräddade ängskakor.
”Det lyser väldigt mycket om dem”, sa Yra som hade stått i dörröppningen och tittat på villervallan. ”Är det så att du möjligtvis har haft i guldklimpar som smaksättning, igen? Du vet ju att guld inte smakar, det är bara vackert att se på, när ska du komma ihåg det?” Minns du när du åt guld sist? Du fick storhetsvansinne och flög omkring i skogen en hel månad. Du skulle bilda en trädarmé och erövra Den lysande skogen”.
”Ha, ha! Det minns jag, tokiga Ängla”, sa Noa.
Efter ett tag kvicknade Ängla till, hon gnuggade sig i ögonen, och tittade sig förvirrat omkring. Taket snurrade, ljuskronan snurrade, de stora bastanta ekskåpen som stod uppradade längs med väggarna snurrade, till och med stolarna och borden snurrade. Ett virrvarr av färger och former blandades ihop till en enda röra. Hon försökte ställa sig upp, men hon vinglade till och ramlade omkull. Så där höll det på. Varken Yra eller Noa hade tid att hjälpa till, de hade båda fullt upp med att skratta högljutt åt cirkusen som utspelade sig i rummet. Till slut stapplade den stora röda stolen fram till Ängla och hjälpte henne ner från bordet, satte henne på stolsitsen och gungade sedan försiktigt med benen. Strax efter lugnade Ängla ner sig och rummet ställde sig till rätta igen.
”Tack”, sa Ängla och log generat mot stolsryggen. ”Jag vet inte riktigt vad som hände. Ena stunden bakade jag de vackraste kakor som någonsin setts, och nu sitter jag här.”
”Men, nu vill jag faktiskt veta vad du har i kakorna”, sa Yra nyfiket. ”Är det guld i kakorna?”
”Ja, säg, säg! Är det guld i kakorna? Visst är det guld i kakorna!”, sa Noa. Ängla tittade på dem och kisade lurigt med ögonen.
”Om jag säger sanningen, lovar ni att inte bli arga på mig? Kan ni svära på alla blommorna i skogen?”
”Det kan vi! Svära kan vi! Men blir inte blommorna hemskt ledsna om vi svär åt dem?, sa Noa.
”Åh, Noa! Vi ska inte svära åt blommorna, vi ska svära på dem! Det är sånt man gör om man verkligen måste lova något”, sa Yra upprört.
”Jaha, ja men då så, det kan vi också. Vi lovar, Ängla, vi svär på alla blommorna i skogen”, sa Noa. ”Säg sanningen nu! Jag vill veta tokigheterna. Nu!”
”Jo, hmm, när jag var ensam här hemma så hade jag kolossalt långtråkigt. Jag var så uttråkad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Ni vet ju att jag är den mest rastlösa ängeln i hela skogen. Efter ett tag kom jag på en idé, en strålande sådan också! Om jag kanske skulle ta och baka lite kakor, tänkte jag. Eller rättare sagt ett hav av kakor!
”Men vad ska du göra med alla dessa kakor, det kommer att [Unp2] ta flera månader innan vi har ätit upp dem”, sa Yra. ”Förresten! Det är nog redan löst”, sa Yra och tittade roat på Noa som hade tagit fart och hoppat upp på ett av borden. Nu satt han dinglade med benen och glufsade i sig kaka efter kaka.
”Nej, nej! Kakorna ska jag ta med mig på min färd till Baldir och Valda”, sa Ängla.
”Varför ska du ge kakorna till dem? Det vill jag veta! Säg nu! De är ju så goda!”, sa Noa.
”Det är det enda sättet för mig att få komma in i Den lysande skogen. Min ängladryck håller på att ta slut och den enda plats där ängladrycken finns ligger djupt inne i Den lysande skogen. Ingen kan komma in i skogen utan Baldir och Valdas hjälp längre. Sedan Vinden svepte upp sten och berg för att bygga upp en mur runt hela skogen kommer ingen in. Muren är så hög att inte ens fåglarna kan flyga över den. Det talas om att stenarna i muren ska ha blivit förtrollade. Den enda ingången till Den lysande skogen ligger under muren i Baldir och Valdas grottsal. Något som Vinden nämligen inte tänkte på var att de hade en grotta precis vid gränsen till Den lysande skogen. När man väl har kommit in där måste man med hjälp [Unp3] av sina egna minnen hitta den glömda porten”.
”Vad är den glömda porten, Ängla? Hur kan man hitta den med minnen?”, sa Yra. ”Vad gör man när man har hittat den då?”.
”När man har hittat porten kommer minnena som man har att försvinna.”, sa Ängla.
”Kommer de vara borta för alltid? Får du inte ens komma ihåg roliga minnen? Kommer du inte att veta vad du heter?”, sa Noa. ”Hur ska du då veta om vi ropar på dig?”
”Minnena kommer tillbaka när man passerar genom samma port igen”, sa Ängla.
”Men hur ska du kunna veta vem du är när du väl är där inne? Kommer du komma ihåg varför du är där?”, sa Yra.
”Innan jag passerar den glömda porten kommer Baldir att skänka mig en bok med allt jag behöver veta”, sa Ängla.
”Men jag förstår fortfarande inte varför du måste ta med dig de goda kakorna”, sa Noa besviket.
” Jo, ni förstår att Baldir kan vara oresonlig ibland, han och Valda utsätter sig för fara varje gång de hjälper någon in i Den lysande skogen.
”Men kakorna då, kakorna, jag förstår fortfarande inte”, sa Noa.
”Jag kommer till dem nu! Baldir har en enorm svaghet för en sak, kakor, speciellt mina kakor. När Baldir känner lukten av de söta kakorna börjar hans stora krokiga näsa och hans enorma öron att fladdra. Han går med på vad som helst”, sa Ängla.
”Ängla, om du ska bege dig till Den lysande skogen vill vi följa med. Vi följer med vad du än säger”, sa Yra.
”Ja! Det kan du lita på! Vi följer med dig, i alla fall om du tar kakorna med dig, så det så!”, sa Noa.


Natten hade försvunnit och alla nattliga väsen med den. Solens strålar letade sig in genom de ovala ljusöppningarna i trädet. Noa lekte tafatt med Skuggan, som hade vaknat upp från en natt fylld av äventyrliga drömmar. Fram och tillbaka, flög de omkring, som virvelvindar med en ihållande förkylning, runt, runt, upp för slingriga trappor och in i vrår som var överfulla med saker. Där låg kistor från gamla skogstroll som hade blivit för svaga för att orka bära med sig dem, tårtspadar i hundratals olika former och en massa andra underliga ting. Längst in i en orörd kammare låg Änglas begagnade flaskor, de glittrade till där de låg i morgonljuset. De hade hunnit bli många under alla dessa år. Dammet, som hade legat där som ett täcke i århundraden, virvlade upp och spridde sig över golvet. Ängla var duktig på mycket, att ställa till med oreda, att hitta på fantastiska äventyr och att baka, men att städa var inte en av hennes specialiteter. Högt upp i hörnet av kammaren stod ett litet fönster på glänt, vinden ven till och plötsligt kom Yra invirvlande genom det med en stor bukett med blommor i famnen.
”Om vi nu ska bege oss till Baldir och Valda måste vi ju ha med oss blommor”, sa Yra vild av morgonens magiska dofter.
”Var kom du ifrån, flög du? Du kan väl inte flyga!”, sa Noa.
”Kommer du inte ihåg att Ängla byggde en hisskorg för sina flaskor! Hon kan inte lyfta från marken med alla flaskor i famnen”, sa Yra. ”Slingerväxterna och de vilda drängkvistarna hade växt runt den så den syntes knappt, men det har jag ordnat nu”, sa Yra glatt.
”Just det! Den kommer jag ihåg, den är rolig”, sa Noa och nös till. ”Vad har du plockat för blommor egentligen? Du plockade väl inte de vilda drängkvistarna!”, sa Noa och snöt sig så att det lät som en hel hjord med elefanter. Yra slog ner blicken och började krafsa med fötterna på golvet.
”Förlåt, det kanske är lite vilda drängkvistar i buketten, jag tänkte inte på att du börjar nysa av dem”, sa Yra.
”Äsch, de försvinner nog snart! Nysningarna måste ju också vila ibland, eller hur?”, sa Noa och log mot Yra. ”Vi ska ju ut på äventyr!”

De började springa ikapp ner mot köket, Noa tog tag i en gardin, som hängde vid ett stort ljust fönster i trappan, och svingade sig ner mot köket, han landade med ett brak i en korg med kraxbär. Yra, som hade sprungit hela vägen, hamnade strax därpå mitt i Änglas himmelska frukostdukning. Nykokad sylt och ugnsvarma mackor och en massa bär och frukter.
”Nu måste ni äta en ordentlig frukost så att ni står er under vår vandring”, sa Ängla. ”Jag har redan smällt i mig en bunt med bär och en hel kanna med rosensaft. Vi måste skynda oss att packa våra saker. Om vi kommer iväg innan solen står mitt på himlen så kommer vi kanske fram till Baldir och Valda innan det mörknar”.
Yra och Noa tog plats vid det stora frukostbordet och slängde i sig bären, frukten, mackorna och saften. När de hade ätit upp allt som fanns på bordet hoppade de hastigt upp från stolarna och började springa omkring som vildingar. De hämtade sina kappsäckar och fyllde dem med saker som de skulle behöva. Ängla hade redan packat den lilla packning hon behövde, det enda hon hade med sig var en liten väska med en flaska i och korgen med kakorna.

Nu äntligen var de på väg, Ängla flög före och visade vägen, hon var så uppspelt av glädje att hon slog volter i luften, de som var i vägen för Änglas flygtur fick se till att hålla åt sidan. De gick längst ljusa stigar och små slingriga bäckar. Vattnet i bäckarna sorlade som en hel familj med vågblommor. Norrvelträden och skrattbuskarna höll på att leka som bäst. I träden hördes morgonfåglarnas sång. Just den här morgonen vajade alla växter och träd av ett innerligt välbehag i den ljumma morgonluften och solen sken klarare än vanligt. De passerade vattenfall och dimmiga dalgångar, de sprang upp för backar och vilade på ängar fyllda av mjukt gräs. Efter en tid som kändes som en evighet stannade de till vid en skogsdunge där det växte soppblommor. De tände en brasa och Ängla kokade en ljuvligt doftande soppa. När de hade ätit, och Yra och Noa vilat sina ömma fötter, fortsatte de sin vandring. Det började skymma när de närmade sig muren och Baldir och Valdas hem. Noa och Yra kunde knapp hålla ögonen öppna, när de kom fram till den enorma ekporten, som var ingången, till de två skogstrollens hem. Ängla, däremot, var piggare än någonsin. Hon flög upp till portklappen och bankade på den med sina små starka änglahänder. Snart öppnades porten av ett stort troll iklädd en vacker klänning gjord av norrvelträd. Det var Valda. Hon log och visade in dem i en stor varm sal. En lång stund var det helt knäpptyst, sedan bröts tystnaden.
”Jag har känt det inom mig att du snart skulle återvända hit till oss igen, Ängla”, sa Valda.
Plötsligt började golvet vibrera och skaka, inifrån ett mörkt rum hördes grymtande och konstiga läten, det var Baldir som hade vaknat till liv efter sin tupplur. Han kom inbrakande genom dörröppningen. Hans stora krokiga näsa och stora öron fladdrade till av lycka när han kände lukten av Änglas kakor.
”Det är inte så att du kommer med kakor åt ett utsvultet skogstroll?”, sa Baldir. ”Du vet hur mycket jag älskar kakor.”
”Nej nu”, sa Valda och tittade argsint på Baldir. ”Du får nog mat så det räcker och blir över!”
”Mat, ja! Mat får jag, men kakor det får jag då rakt aldrig!”, sa Baldir. ”Och om man aldrig får några kakor blir man aldrig mätt, i alla fall inte ett så stort och magnifikt skogstroll som jag.” Valda blängde mot Baldir men sa inget.
”Nu har vi faktiskt fått långväga gäster, så jag tycker inte att du ska prata om kakor mer”, sa Valda. Men det var för sent, Baldir var redan halvvägs igenom korgen som Ängla hade ställt ner på det grova trägolvet. Han hade hela munnen full av de stora, runda, knastriga, syrliga och blommiga kakorna. Efter en stund när Baldir hade vräkt i sig hela korginnehållet satte han sig ner på en stor utsirad stol av det vackraste träslag. Han började gnola på en vemodig melodi och såg helt plötsligt mycket allvarlig ut.
”Jag är glad att ni har kommit hit, det var inte en dag för tidigt”, sa Baldir. ”Vi behöver er hjälp, det har hänt mycket i Den lysande skogen sen du var här sist, Ängla. Och inte är det goda saker. Skogen håller på att tappa sina krafter och dö bort. Träden och växterna får ingen näring längre. Sedan Vinden svepte upp den stora muren har växterna tappat sina krafter mer och mer, dag för dag.”
”Vem är det som dör, jag vill inte att någon ska dö! Vad ska vi göra, jag vill hjälpa dem att leva!”, sa Noa som hade vaknat till efter en stunds vila.
”Ja, vad ska vi göra, vi gör vad som helst. Jag har hört Ängla berätta så mycket om Den lysande skogen. Den får inte dö!, sa Yra i kör efter Noa.
Ängla flög upp och satte sig på Baldirs enorma axel och klappade honom försiktigt på kinden.
”Du kan lita på mig. Lika säkert, som du kan hitta fram till mina kakor i fullständig dimma i en snårig skog, så ska jag rädda Den lysande skogen”, sa Ängla. ”Nu måste vi sova och vila ut inför dagarna som kommer.”
Valda hade bäddat tre bäddar till äventyrarna, två som stod precis invid den varma inbjudande eldstaden och en liten, liten korg som hängde från en krok i takbjälken.
”Jag visste att du gärna sover högt upp, Ängla. Om det är en sak som änglar har svårt för så är det att sova allt för nära golvet, det har du själv berättat för mig en gång”, sa Valda och log så där som bara ett stort vänligt bergstroll kan göra.
”Tack! Jag vill ju inte gärna skada mina vackra vingar om jag skulle ramla ur bädden”, sa Ängla.
Efter en stund blev det stilla i Baldir och Valdas grottsal, det enda ljud som hördes var Baldirs ljudliga snarkningar och nattvarelserna som susade utanför.

Morgonen därpå vaknade Yra tidigt, hon hade inte sovit särskilt bra. Hon hade legat och vridit och vänt på sig i sömnen. En ständigt återkommande dröm spelades upp inför henne. Hon hörde hur Ängla ropade på hjälp, men ingen kunde höra henne. Hur mycket hon än skrek så var allt runt omkring henne så tyst som ett eko av en döende natt. Yra frös till inombords när hon tänkte på allt som skulle kunna hända. Mitt i hennes funderingar hoppade Noa upp ur sin säng, vildsint i håret och med ett stort leende på läpparna.
”När ska vi ut på äventyr? Jag vill ut på äventyr! Sjunga och dansa och jaga efter Vinden!”
”Ta det lugnt, Noa. Först ska vi äta och göra färdigt inför vandringen”, sa Yra. ”Vi måste ju ta farväl av Baldir och Valda också.”
”Farväl, Baldir och Valda, nu ska jag ut på äventyr!”, sa Noa.
Ängla som alltid gick upp före soluppgången hade redan packat sin lilla packning och var i färd med att väcka Baldir ur hans tunga sömn. Han vaknade till med ett grymtande och slog upp sina stora trollögon.
”Väcker du ett troll så här på morgonkvisten! Oj, det var modigt”.
”Jag har gjort en riktig brakfrukost till dig”, sa Ängla.
”Mmm, vad gott, vad blir det för mumsigt?”, sa Baldir.
”Det får du allt se”, sa Ängla.
När Baldir sedan hade fått sin skogstrollsfrukost som bestod av färskt glogräs och stekta bumlingar med stjärnsmet så gick han och Ängla in i en liten sal som låg precis bakom den öppna spisen där Noa och Yra befann sig. Valda var ute på en morgonpromenad och letade efter mat som Noa, Yra och Ängla kunde ha med sig på sitt långa äventyr.

När hon kom tillbaka var Yra och Noa i full fart med att tjuvlyssna på Ängla och Baldir genom ett litet hemlighål i väggen precis bredvid den öppnaspisen.
”Vad gör ni?”, frågade Valda....



Standigt pagaende...