Vintergatan 13

VINTERGATAN 13


Alice hade precis passerat kyrkan när det slog henne, det hade äntligen blivit höst. Den härligt syrliga, men ändå rena och kalla luften fick henne nästan att tappa andan. Hon stod stilla, blundade och sträckte ut armarna, men började sedan snurra runt, runt, runt. ”Ett, två, tre, ett, två, tre”, räknade hon inlevelsefullt för sig själv. Alice dansade vals. Hon hade lyckokramper i hela kroppen, hon kröp ihop med sin lilla gracila kropp, för att i nästa ögonblick öppna upp och sluka allt runt omkring sig. Nynnande på stycket som hon hade hört på radio tidigare på dagen, fortsatte hon sin vandring. Gatlyktorna började tändas en efter en. När hon hade promenerat en stund kom hon fram till en parkbänk. Hon hörde den säga: ”Kan du vara så snäll och göra en gammal ensam sittmöbel sällskap, en så härlig kväll som denna, jag fryser så om mina murkna träben.” ”Varför inte”, sa hon och slog sig ned. Hennes värme strömmade ut i de kalla brädorna. Den kalla vinden förde med sig en vindpust som svepte isandelätt över Alice kind. ”Tur att jag klädde på mig ordentligt”, sa Alice. ”Någon gång, förr eller senare, ska man ha väl ha användning för alla dessa tjocktröjor, stickade garnvantar, och inte att förglömma alla halsdukar och mössor”, tänkte hon. ”Tack mormor, för att du finns, med stickor och allt”, skrattade Alice. Kylan hade legat i bakhåll och väntat, men nu hade den smugit sig på henne. Alice kände hur den långsamt letade sig in hennes kropp, det vara dags att röra sig. ”Tack för en trevlig stund”, viskade hon.

Innan hon började gå igen, kunde hon inte låta bli att titta ner i papperskorgen som stod bredvid henne. Det var en vana som hon hade sen länge. Det är något spännande med människors bortslängda saker. I papperskorgen låg gårdagens tidning. Alice borstade av smutsen med ena vanten, och började långsamt bläddra i den. Medan hon synade innehållet strosade hon fram längs de folktomma gatorna. Hon gick på gator hon aldrig hade lagt märke till förut. Hon tittade upp från tidningen. De röda timmerhusen stod tätt sammanlänkade, som om de hade krupit ihop, för att tillsammans kunna vara starka nog att övervinna fienden Kylan. De vita fönsterkarmarna lyste klart i mörkret. ”Om jag vore en mycket större Alice skulle ni få min halsduk och min mössa utan att jag skulle tveka en sekund”, sa hon. Alice öppnade tidningen igen, hon fick upp ögonen för en liten notis: ”Biografteatern i gränden ger: Clownen som...”. Resten var en enda röra, trycksvärtan hade blivit blöt när tidningen legat ute över natten. Alice kände hur nyfikenheten väcktes till liv. Det var någonting som gnistrade till. Hon stod orörlig, och blickade upp i den stjärnklara himlen. Hon ansträngde varenda lem till det yttersta.

Plötsligt lyste hennes ansikte upp, hon började springa. Hon sprang och sprang, det fanns inget som kunde få stopp på henne. Hennes jacka var gjord av tusentals flygdjur som följde hennes minsta rörelse. Halsduken fladdrade i vinden. Hon sprang över broar, genom parker, över berg. Det började regna, dropparna gnistrade i månskenet. Hon såg hav av äppelträd uppenbara sig för att sedan försvinna. Men hon kunde bara springa. Hon blundade och kände hur natten borra de sig in i näsborrarna. För varje steg Alice tog kunde hon känna att hon blev lättare. Hennes fötter rörde inte längre vid marken när hon sprang. Men hon sprang ändå. Hon sträckte ut armarna. Alice omgavs av glänsande och glittrande himlakroppar. Hon svävade över skimrande pärlband av stjärnor. Det var det vackraste hon någonsin sett. ”Det här är underbart”, skrek Alice. Hon hoppade från stjärna till stjärna. Plötsligt, mitt framför henne, dök en lång trappa upp. Den var förgylld med guld och för länge sedan slocknade stjärnor. En ensam komet kom emot henne med en väldig fart, men ju närmare den kom, desto långsammare färdades den. Alice kisade med ögonen för att kunna se den bättre. På den glödande svansen läste hon: ”Välkommen till Vintergatan”. Hon sprang upp för trappan som aldrig ville ta slut. Och när hon till slut kommit upp till det sista trappsteget, såg hon ut över det vita landskapet som uppenbarade sig. Ett övergivet litet hus dök upp från ingenstans. En neonskylt tändes och släcktes: ”Biografteatern ger: Clownen som försvann …”, resten av bokstäverna hade slocknat.

Av: Kristina Enge